"Antisvenska vrövl-opinionen"

Utmärkte Hans!

Din artikel är ett klubbslag, under hvilket den anti-germaniska och antisvenska vrövl-oplnionen skall digna till jorden. Huru denna Herkules-bedrift gladt Hedlund och mig, som så länge måst ensamma uthärda vrövl-härens väl underhållna, fast illa riktade stinkbomb-eld, kan du väl förstå.

Brevet är ett tack för en artikel av Hans Forssell i Svensk Tidskrift där han, liksom Handelstidningen i Göteborg, tog ställning för Tyskland i Fransk-Tyska kriget, till skillnad mot stora delar av övriga Sverige vid denna tid. (Rydbergs brev skickat från Göteborg den 29 oktober 1870.)

Det "konserverande" är i själva verket "upplösande"

En liten inblick Rydbergs religiösa tänkande anno 1868 (ur ett brev till Carl von Bergen den 8 juli):

Det var som om jag hade ur hans händer emottagit din tidskrift; olikheten i eder uppfattning af Kristendomens betydelse kunde icke förjaga denna känsla, ty ditt mål var dock äfven hans, och han skulle hafva velat i Kristendomen se hvad du ser i mensklighetens religion, den eviga grundvalen för det lefvande tempel, i hvilket hvarje menniskoande har sin plats och, förklarad till sann personlighet, samverkar med sitt andeslägte.

Din program-afhandling, sa längt den hitintills blifvit offentliggjord, läste jag med spänd uppmärksamhet, och mig synes, att du lyckligt löst det svåra problemet att ur tidens mångskiftande företeelser framdraga det karakteristiska, att med andra ord konstruera och förklara »vår tids signatur». Det är af högsta vigt, att man på outplånligt sätt i medvetandet inskärper, att vår tids humanitetssträfvanden äro kristliga sträfvanden, äfven om de icke alltid hålla en kristlig skylt framför sig, ja äfven om en eller annan bland de män, som för dem gä i spetsen, på grund af en förblandning utaf den sanna oförgängliga kristendomen med de lokala och temporära, ofta i vidriga former framträdande konfessionerna, skulle vilja förneka det. Det är i sammanhang härmed af lika vigt att påpeka, att allt det humanitetsfiendtliga, allt det som vill lägga band på det personligas utveckling till full själfständighet på sitt eget område, är antikristligt - att de förra i sjelfva verket äro de uppbyggande, de organiserande krafterna i historien, äfven om de nödgas undanskaffa en och annan ruin, samt att det humanitetsfiendtliga, under masken af att vara konserverande, är i grund och botten destruktivt och upplösande. Detta och mera framhålles i din förtjenstfulla artikel, för hvilken jag härmed bringar dig lyckönskan och tacksägelse.

Här får man en mycket bra uppfattning om hur en liberalt "kristen" tänkte. Han använder ord och begrepp från kristendomen, men med helt annan betydelse. Det levande templet, som R. talar om, är inte Jesus Kristus (och i förlängningen den troende själv), som i kristendomen, utan tycks helt enkelt vara mänskligheten själv. Varje människa ("människoande") kommer, om hon bara får utveckla sin sanna personlighet fritt, att uppgå i detta 'tempel', ett slags framtida utopi. Att humanitetssträvanden ofta har en kristlig grund, även för sådana som vill förneka detta, det har R. helt rätt i.

I en frapperande förenkling menar han att de liberala krafterna är de goda, "uppbyggande" och "organiserande" medan de konservativa är de onda, "destruktiva" och "upplösande". I vissa fall kan det naturligtvis vara så, men detta är inte ett av Rydbergs mest lysande ögonblick. Det är dock ett personligt brev, där man kanske skriver sådant man inte till 100 % kan stå för intellektuellt? I vilket fall skulle R. senare i livet få en mycket mer modererad syn på både religionen och samhällskrafterna. Man behöver bara läsa Vapensmeden för att förstå detta.

Liten upplaga av 'Den siste atenaren'

Det är slående hur små upplagorna var för 1800-talets böcker, även sådana som ansågs vara framgångsrika. Även Rydbergs genombrottsroman, Den siste atenaren, hade fem år efter sin tillkomst inte sålt slut på den första tryckningen av 1000 exemplar, trots den uppmärksamhet som Bibelns lära om Kristus hade skapat. Detta avslöjar Rydberg i ett brev till Lars Johan Hierta, som ville ge ut den i en mer påkostad utgåva. Rydberg beklagar sig över att "distributorn" inte gjort allt för att sprida alstret utan hållit sig mest till boklådorna i Göteborg. Vi vet inte om detta är verkligen är orsaken, eller om större intresse saknades ute i landet.

Af den 1000 exemplar starka upplagan återstå nämligen 200 à 300 exemplar dels inne (cirka 170 ex.), dels ute hos bokhandlare, men ännu icke redovisade. Distributorn tröstade mig dermed, att försäljningen, ehuru icke rask, likväl under de begge sistförflutna åren varit ganska jemn, och detta ehuru boken, alltsedan den kom ut, icke varit annonserad. Han upplyste vidare, att han ej lagt någon särdeles vigt vid reqvisitioner från landsorten och åtskilliga hufvudstadsboklådor, enär försäljningen gått jemnt undan i de göteborgska boklådorna, särdeles under somrarne, då resande besöka staden. Att detta ej är rätta sättet att verka för ett arbetes spridning är ögonskenligt.

Ur ett brev till Lars Johan Hierta d. 28 oktober 1864

Dikten Tomten omnämnd i lokaltidningen 'Mitt i Göteborg'

Mattias Axelsson, krönikör, göteborgskännare och gymnasielärare i historia, skriver om 'Tomten' i en krönika strax innan jul. Kul att han uppmärksammar dikten och dess Göteborgskoppling. Men några saker får han fel. Inte konstigt, då han inte är specialist utan mer generalist med ett brett kunnande. Till exempel är det märkligt att han nämner hur Rydberg besökte Bjurslätts gård, men inte att han bodde i samma hus som familjen Hedlund. Inte heller nämns att R. jobbade på Handelstidningen i en mkt viktig roll, bara att Hedlund var redaktör där. Axelssons kunnande är mao högst ytligt. Och skrev R. verkligen ned diktens samtliga verser på en gång? Det har man svårt att tro, men det kanske stämmer? I så fall var det nog inte i diktens slutliga form, med tanke på det metriska versmåttet och Rydbergs noggrannhet, både med detta och idéinnehållet. Och inte förekommer det väl några tomtar i 'Lille Vigg'! Det var väl vättar? Och illustrationen av 'Tomten' var singulär. Det förekommer alltså inga teckningar i plural att titta på. Och att inte midvinternatten är samma sak som julhelgen får väl ses som ett hårklyveri. Den hedniska julen var just exakt samma sak som midvinternatten. Och även den kristna julen infaller alltid inom några dagars intervall från midvintern. Så nog var det en juldikt ända från början. Så kan det gå när "journalister" är i farten. Det mesta stämmer sällan helt... Gott Nytt År!

Rydbergs idealmänniska: kristnade hellener

Jag tycker att detta är talande, i ett brev till Carl Leidesdorff den 24 april 1864:

Du har ett varmt hjärta och höga vyer [...] du vill ha dem [skolpojkarna] till kristnade hellener...

Det varma hjärtat från kristendomen, bildningen (de höga vyerna) från hellenerna.

Rydberg var ingen jante + ett barndomsminne

Brevet är till Carl Åke Auselius (från Göteborg den 24 augusti 1863), en barndomsvän i Jönköping som Rydberg umgicks mycket med under åren 1840-45 (från tolvårsåldern). Auselius hade konstnärsanlag, men förlorade synen och skolade om sig till språklärare. Viktors vackra människo- och livssyn framträder här tydligt, såsom ofta när han behandlar sin barndom, som han ser på nästan som ett förstadium till paradiset. Ett tema som är ganska tydligt i inte minst Vapensmeden. Rydberg var ingen jante. När kompisen har fått en flott och dyr sammetsväst av sin mamma är inte hans reaktion att försöka trycka ner kamraten eller säga elaka saker om västen, nej istället gläder han sig åt kamraten och tänker på hur mycket kärlek hans mamma hade för sin son!

Det begärda konterfejet medföljer. Har du ett af dig sjelf att gifva i utbyte? Jag vill gerna se dig så som du är. Men helst erinrar jag mig min vän Åke, sädan han var, då vi läste Wilkina-sagan, svuro fosterbrödralag, under mörka höstqvällar vandrade tillsammans frän skolan till förstaden, der vi begge bodde, eller under klara och bistra vinterdagar åkte kälke i »Lindqvistens gränd». Sådan präktig gosse du då var, helst när du sprätte i röd sammetsvest! Har du, otacksamme, kanske glömt din röde sammetsvest? Din mamma minnes den nog. Säkert förvarar hon med förkärlek äfven små obetydliga minnen från den tiden, »då morgonens dagg låg på lifvet qvar» på ditt och äfven på hennes, ty jag minnes henne såsom en ungdomlig och gladlynt fru, som ofta tittade in till oss i din kammare, medan vi ritade och kolorerade hvarjehanda otroliga produkter af skön konst.

Har någon enda af dina hundratals teckningar frän den tiden bevarats undan förstörelsen? Eller har »tempus edax rerum, den allt tärande tiden» (se Sjögrens grammatika), icke nöjd med att omstörta troner och bortrycka generationer, äfven slukat samtliga dina högfantastiska täflingsförsök med Rafael såsom dessert? Hvarom icke, och finnes ännu någon enda teckning, tagen i förvar af din omgifning, så skänk mig den! Finnas tvenne, sä gif mig den äldsta och barnsligaste! Betraktandet af den skall kunna återförsätta mig för ett ögonblick i den der pojklifvets lustgård, från hvilken man drifvits ut i verlden, och till hvilken somliga retrospektiva naturer skåda tillbaka med en vemodig och fåfäng längtan. Om man kunde invagga sig i det hopp, att en sådan längtan har något att betyda — att hon är den instinktiva förkänslan af en »all tings återställelse» (bibelns apokatastasis panton) i förbättrad upplaga, således äfven barndomens återställelse i en högre mening! Jag kunde då en gång få se dig såsom pojke i en förklarad verld, med en förklarad lekamen (med en förklarad röd vest) och med förklarade ögon!

Rydberg som Sofokles-översättare

1863 skulle Israel Sandström sätta upp en svensk version av Mendelsohns tonsättningar av Sofokles korsånger i Antigone (troligen i urval) och frågade Rydberg om hjälp med översättning. Resultatet kan läsas här nedan:

Hymnen till B a c c h o s (Antigone rad 881-900)

Strof 1.

Mångnamnige gud! Kadmeiska jungfrurs ära!
Zeus’ den väldige ljungarens sköne son!
Italias vän, Eleusis’ milde drott,
som i Demeters dal har din thron vid den hafombrusade strand!
Hör oss, Bacchos, som främst dock är vårt Thebe kär,
der invid Ismenos’ vågor bacchanter
i draktands-ättens stamhåll svärma!

Motstrof 1.

På tvähöfdade bergets topp bor du,
der blixtar flamma,
der Mänadernas ystra kor
sväfvar i bacchisk dans;
dig ser Kastalias silfvervåg;
dig prisar det höga Nyssas berg
Murgrönsklädt,
dig ljuft grönskande strands glödande drufvor;
dig helsar ynglingars tropp
med hymners heliga toner,
när du vårt Thebes murar gästar.
Hör oss, Bacchos!

Strof 2.

Ditt Thebe, som städs njöt öfver alla städer din nåd
och din mors, som svann i ljungarens lågor,
det ropar till dig ur sin förtviflans natt.
Se, ditt Thebe är i nöd!
Med räddning ila från Parnassos’ höjd hitned,
eller hit öfver stormiga hafvet!

Motstrof 2.

Du som leder stjernornas strålande kor,
Du nattliga jubelhymners drott,
Sköne olympiske gosse,
Kom, o kom med svärmen af yra naxiska jungfrur!
Kom! Kom! Kom med nymfers tropp, som natten lång kring dig i kordans
Sin konung Iacchos fira!
Hör oss, Bacchos, hör oss, hör oss, Bacchos!

Här kan man lyssna till Mendelsohns Antigone, dock ingår av någon anledning inte de versrader som här avses, men man kan få en uppfattning om hur det lät:

https://youtu.be/AilA_ms6Veg

Rydberg som Faust-översättare, hur står han sig?

Jämförelsen görs av Nils Håkanson i hans översättningsmonografi 'Dolda gudar' som illustration av hur olika översättningar kan bli, i synnerhet om förlagan är bunden vers vilket tvingar översättaren att omarbeta texten på ett helt annat sätt än med vanlig prosa.

Hur dock för den ej all förhoppning svinner,
Som blott vid idel platthet hängt sig fast,
Som söker skatter utan rast
Och är förnöjd, när han blott daggmask finner!

(Johan Andersson, 1853)

Blott den går fri från hopplöshetens smärta,
Hvars sinne hängt sig fast vid idel fnask,
Som gräfver efter guld med lystet hjärta
Och glädes, då han hittar mask.

(Viktor Rydberg, 1876)

Att ej för den allt hopp försvinner,
som ständigt sig vid ömkligheter band,
som gräver efter guld med girig hand,
och fröjdas, när han daggmask finner!

(Gotthard Sundberg, 1927)

Ack, hur är hoppet möjligt att bevara
för den som hänger fast vid strunt och mull,
som gräver girigt efter gull
och fröjdas när han hittar daggmask bara!

(Britt G. Hallqvist, 1956)

Förutom att Rydberg har 'fuskat' lite och flyttat det andra manliga rimmet till sista raden, så kan man väl konstatera att hans översättning är den överlägset bästa. Rytmen känns naturligare och mindre ansträngd i hans version. Dessutom framgår andemeningen på ett bättre sätt. Den som läser Hallqvist (eller de andra) kan ju få för sig att detta tillstånd är något eftersträvansvärt, medan Rydbergs översättning är den enda som tydligt förmedlar att så inte är fallet.

Tidig opublicerad dikt

I ett brev till ungdomsvännen Herman Bjursten som präglas av melankoli över att ungdomens tid nu för alltid är svunnen, avslutar Rydberg med följande rader skrivna på jambisk vers med kvinnliga slutrim:

Låt mig veta hvarmed du sysselsätter dig i skriftställareväg och skriv för resten hvad du finner för godt. Namnet Bjursten under brefvet skall i hvarje hänseende glädja enslingen i Göteborgs öken, i synnerhet nu mot den mörka årstiden, då

 

Vid ödslig härd i höstens kulna timmar

Han ensam grubblar öfver lifvets saga

Med svikna ungdomsdrömmar i sitt minne,

Och medan natten går och brasan glimmar

Han hör i furulunden vinden klaga

Och hör dess eko i sitt eget sinne.

Jag har en furulund straxt utanför mina fönster.

Vännen Victor Rydberg.

(September 1860)

Gud i världshistorien?

Den Gud som Rydberg trodde på var en progressiv gud. En gud som utvecklade sig och uppenbarade i takt med att världen utvecklade sig mot ett allt högre mål. Lite elakt skulle man kunna säga att Rydbergs gud de facto var ett mål, ett mål om en bättre värld.

I ett brev till Herman Bjursten skrev han (september 1860):

Herman, det paradis, som vi förlorat, är den mythiska reflexen af det paradis, till hvilket menskligheten i korta dagsresor, öfver tistel och törne, med årtusenden mellan milstolparne, har att vandra, för hvars uppnående våra stora heroer blöda offentligen och mången mången i hemlighet. Finnes ej Gud i verldshistorien, sa finnes han ingenstädes. Hafva vi ej ett hopp för vår kamp, så vore ingen strid.

I ett brev till Carl Leidessdorff 24 april 1864 återkommer han till detta koncept:

Du har ett varmt hjerta och höga vyer. Du vill arbeta för mensklighetens förädling och framåtskridande, emedan du tror på dem — med andra ord: emedan du tror på Gud, den i historien sig uppenbarande sanne lefvande Guden, ur hvilken vi utgått och till hvilken vi såsom sjelfmedvetna fria väsenden skola återvända.

Det här samma Gud som Nathan Söderblom trodde sig ha funnit. Han lär ju ha sagt på sin dödsbädd, att han hade bevis för att Gud finns, han hade sett honom i världshistorien.

1900-talet med sina världskrig, atombomber och diktaturer med massmord på den egna befolkningen fick väl denna teologi att implodera. Man påminns dock här om vilket fredligt och hoppfullt 1800-talet var i Europa. Det var sannerligen ett framstegens århundrade, på konstens, vetenskapens, kommersens, industrins och politikens område. Med avbrott för fransk-tyska kriget var det fred i Europa under hundra år. Detta var en period som kan jämföras med den klassiska perioden i Aten. Den perioden avbröts av det stora kriget med Sparta, liksom den europeiska storhetstiden avbröts av första världskriget. Man kan notera att denna tid av fred också var en nationalstaternas och den hälsosamma nationalismens tid. Man kan med andra ord inte dra slutsatsen att nationalism leder till krig. Snarare var det väl så att första världskriget orsakades av alliansbyggande och maktpolitik (vilket inte har något med nationalism att göra, som faktiskt till sin själva natur är icke-expansiv). Andra världskriget orsakades inte heller av nationalism, utan av galna kollektivistiska ideologier som utnyttjade nationalismen som ett verktyg att kontrollera den egna befolkningen.